Arg som ett bi

Tänkte jag kanske skulle säga "HEJ" och önska dig välkommen. Mitt namn är Annika men är nu bitter som Lilla My (har dock ingen cool Finsk brytning).



Dagen D, dagen när man inser att något måste göras.
Jag skapade denna blogg för att skriva av mig lite pga min värk och den otroligt dåliga hjälp jag fått från sjukvården.

Jag har sedan 1993 haft problem med min nacke då jag var med i en bilolycka. Värken kom inte genast, utan molnade fram med tiden och efter några månader kunde jag inte vrida på huvudet eller lyfta mina armar. I ca 1 1/2 år hade jag stora problem att lära mig anpassa mitt liv efter denna smärta.Det är inte så konstigt då jag var ca 19- 20 år och man har ett aktivt liv.
Värken har periodvis blivit bättre och ibland mycket sämre. Jag har under dessa år sökt olika sorters hjälp hos läkare för att få bukt på detta. Men eftersom jag har en ganska dålig ekonomi har jag faktiskt inte råd med alla behandlingar. Vilket man då ganska ofta får höra att man inte prioriterar sin hälsa. Men vad ska jag betala med då?
Det är mycket svårt att hitta ett heltidsjobb där jag kan stanna i mer en 1 vecka utan att få ont. Ingen arbetsgivare vill ha någon som har sådana besvär anställd med risk att han/hon måste stå för höga frånvarokostnader. Jag vill inte ha en praktik och få ut några ynka 5000:- i månaden bara för att "ha en plats i samhället". Det känns bara förnedrande. Jag tror många som gör ett heltidsjobb vill kunna försörja sig på det utan att behöva gå till socialen. Speciellt om man riskerar sin hälsa för att få den lönen.

Att leva med smärta och inte bli trodd är förödmjukande och kränkande. Men känner sig inte värd ett dugg, och så som samhället idag ser ut kan man ju inte vara sjuk i mer en 1 år (enligt den borgliga regeringen). Det är fruktansvärt att se människor som mig bli utslängda ur samhällets förr trygga system. Sverige blir allt mer som USA och jag tycker verkligen inte att de som eftersträvar den modellen ska gnälla den dagen dom blir nedslagna och rånade av en uteliggare som behöver pengar till mat. Som man bäddar får man ligga. Visar man ingen solidaritet kommer det slå tillbaka på samhället.

Själv har jag det senaste året haft stora problem med smärtan. Fick sluta mitt lärarjobb och tänkte försöka studera. Det gick självklart inte så bra då jag har så ont att jag vissa dagar inte ens minns vad jag gjorde timmen innan. Jag har bytt vårdcentral (igen). Den nya läkare verkar något trevlig och sedan sätter han sig framför mig och så frågar han; -Jaha, och vad vill du att jag ska göra?

Hm, tänker man då. Jag gick hit och trodde du var läkarutbildad. Jag är det ju inte, så därför kommer jag hit.
Jag har mycket ont och kan knappt röra mig. Han undersöker mig och är något så där trevlig, tills... jag tog av mig tröjan och han ser mina tatueringar. Han frågar då om jag är missbrukare. -Nej säger jag, efter ca 3 minuter undrar han om jag är narkoman. Strax där efter börjar han och berätta för mig att jag inte ska drick alkohol. Jag dricker inte, jag tar inga droger, men även om jag gjort det, så har man väl rätt till hjälp???

Han skickade mig till labbet för att ta prover och dom visade sig var "ganska" bra. Jag hade 3.4 i kalium värde och man ska visst ha 3.5. Av detta prov drog han slutsatsen att jag har ätstörningar.

Jag försöker då förklara, att man blir inte så hungrig när man har ont och jag har problem med att få behålla maten när jag har riktigt ont.

Jag var även till röntgen och kollade nacken igen. Har gjort denna undersökning 5 gånger och dom hittar inga skelettskador. Så varför gör dom om denna undersökning?

Efter detta så har han inte hört av sig. För han kan inte hitta ett medicinskt fel inom vetenskapen. Så han drog nog slutsatsen till att jag var en missbrukare med ätstörningar.


Tänkte försöka ta mig ned till vårdcentralen i morgon och fråga vad som händer egentligen. Får bara hoppas jag inte har för ont och är liggande.